Sitter i köket i Nedre Soppero och försöker få ihop veckans brev. Klockan är snart 8 på morgonen och småfåglar kvittrar trots att temperaturmätaren visar minus tjugo. Inte ett moln, strålande sol och nykokt kaffe. Kan livet bli bättre?

Svaret är nog att det måste det om våra byar skall överleva i östra Kiruna. Tycker mig se att slutet för många byar kommer allt snabbare. Medelåldern stiger och knappt några barn föds. I husen bor mest ensamma gamla. Det tragiska blir när de skall vidare till nästa liv. Den resan kommer närmare och eftersom de nästan alla tillhör samma åldersgeneration sker resandet fort och resultatet blir en plötslig "död" by.

Här har vi i politiken en utmaning som kräver innovationskraft. Hur skall utvecklingen vändas? Är vi redan för sent ute? Har byarna för länge sedan passerat den kritiska nivån? Vill vi egentligen att våra unga blir kvar i byarna?

I dagarna pågår diskussioner om bensinmackarnas framtid i glesbygd. Nya EU direktiv ställer krav som är omöjliga för den lille handlaren i byn att uppfylla. Ständigt denna EU som ställer till det. När EU valet skedde så var ju budskapet det motsatta. Nu minsann skulle det genom en massa bidrag bli fart på glesbygden. Facit har vi idag.

Den allt glesnande folket skulle behöva vara mer samman än någonsin för att få kraft till kamp för livet. Istället sker det motsatta. Folk isolerar sig allt mer och om inte det räckte skapar egna konflikter. Under en mycket lång period har lappalaiset som av någon konstig anledning omdöptes till samer levt under vedervärdiga förhållanden. Dagens moderna människor har svårt att förstå hur de överlevde. Tillhör den generation som fortfarande kommer ihåg nomadernas liv. Att ständigt flytta dessa enkla tygkåtor under hemska förhållanden och i den kylan då var få barnafödande och hela familjelivet att fungera tillhör historiens stordåd. Står själv med ena foten i den historien. Min farfars far som var lappalainen dog två månader innan min farfar föddes. Änkan och lillpojken flyttade ihop med en "ökänd" renskötare som beskrivs av bland andra Ernst Manker i boken Rajden. Slutade med att farfars mor blev ihjälslagen i Vikusjärvi för mer än hundra år sedan. Pojken blev föräldralös vid 8 års ålder. Vet egentligen inte mycket om vad som hände med honom och vem som tog hand om honom. Däremot vet jag att han hamnade på lärarseminariet i Haparanda och utbildade sig till folkskolelärare. Gick förresten samtidigt med den senare kände släktforskaren August Ljung (född Raattamaa). Kom till Nedre Soppero som byns förste folkskolelärare och träffade min farmor som var av nybyggarsläktet Rova. Gifte sig och började hugga timmer för det hus som jag idag sitter i och fick två pojkar. En av dessa blev min far. För att i nästa andetag endast 29 år och tydligen aldrig varit sjuk tillhöra dem sista som dog i spanska sjukan 1921.

Vad jag förstår så var det inte så vanligt vid den tiden att lantalaiset och lappalaiset gifte sig med varandra. Så de var lite av föregångare.

Speciellt renskötarna har fått det bättre och genom massa olika stödformer möjlighet att leva kvar och bedriva sin verksamhet. Vilket är helt riktigt. Men också konfliktskapande. Andra som har många gånger haft bättre levnadsvillkor ser sig allt mer omsprungna. Klart det skapar konflikter. Enklaste sättet att bli av med en stor del av konfliktsituationen är att det tas sådana beslut som innebär att alla de få kvarvarande människorna i vår glesbygd har samma rättigheter och skyldigheter i allt vad de månde vara. Kunde min farfar och farmor leva lyckliga tillsammans den korta tid de fick för det så borde väl alla vi andra några generationer efter också kunna det.