När ni läser veckobrevet sitter jag på min motorcykel någonstans i Norge och förhoppningsvis får uppleva naturupplevelser som sedan följer livet ut. Är en lycklig jävel som har möjlighet och råd att färdas längs vägarna. Med dagens stegrande bränslepriser är det snart några få förunnat att resa bort på semestern. Nu skriver jag detta utan att veta vad soppan kostar i Norge. Däremot vet vi att det börjar kosta oss alla alldeles för mycket med borgarna i regeringen. Får de en mandatperiod till så kommer det ta lång tid att återställa välfärdsstaten Sverige.

Förra veckobrevet skrev jag i moll. Möjligen beroende på vädret. Idag onsdag mötte vi åter sossarna och mötet var helt annat än den jag beskrev tidigare. När vi fyra sitter ihop så känns allt så rätt. Vi kommer att mötas åter den 14:e och då börjar vi arbetet med att försöka sy ihop säcken. Det vitigaste blir att medlemmarna i båda partierna upplever det vi gör är det bästa för arbetarrörelsen och självfallet kommunen.

Kunde inte låta bli att åter plocka fram haspelspöet. Lyckades få upp bland annat en större abborre från Lainioälven. Vilken i sig är en större bragd. Nästan direkt efter uppfångandet gick jag dessa 200 meter till huset i Soppero och rensade fisken och satte på kastrullen. Nog sprattlade den till lite som de ibland brukar göra i kastrullen när musklerna drar åt sig. Tänkte inte så mycket på det. Inte innan fisken plötsligt flög upp ur kastrullen med en väldans duns och ner bredvid spisplattorna. Undrar om någon av er har varit med om det? Det kanske har börjat spöka i huset? T.o.m Diva blev alldeles skraj.

Efter motorcykelresan blir det att riva ut all golv i huset och skotta bort de hundra år gamla myllbänkarna under trossgolvet och bygga helt nytt från grunden. Även huset behöver rätas till. Ligger ena hörnet i sankmark så blir det också effekter av det. Blir det äktenskap och ny kärlek med sossarna så lär de två kommande somrarna gå med raketfart. Väldigt vad ofta ordet raket dyker upp i mina veckobrev. Kan det ha och göra med gruvvägskorsningen?

Landstingsledningen med Kent Ögren visar sällsynt dålig omdöme i allt fler viktiga frågor. Nu senast genom att i praktiken göra Haara, Nilsson ooch Lövgren till politiska vildar för att de kräver att partiet skall stå upp för sina vallöften. Har under många år förundrats över det ledarskap som Ögren bedriver och främst över att partidistriktet tillåter det. Vill sap vinna nästa landstingsval är inte detta rätt väg. Man spelar makten i händerna på oppositionen. Vid valet kommer folk ihåg toppstyrningen och den hårda partipiskan. Resultatet blir då röst på något annat parti. Lokalt i Kiruna kan det ge några extra röster men dessa röster kan aldrig motsvara mängden partiet förlorar i resterande delen av länet. Därför förundras jag över ledarskapet. Enklaste lösningen idag vore att Kent Ögren själv inser vart färden är på väg och självmant inser att han inte kan fortsätta att leda landstinget. När det gäller Kiruna sjukhus så finns det snart inte mycket kvar att rädda. De senaste årtiondens nedmonteringar har inte gått resultatlöst förbi. Tänk om ledande politiker i Kiruna hade ställt upp för räddandet av BB när det begav sig på samma sätt som de nu kämpar för specialisering till sjukhuset. Hade BB fått vara kvar hade övrig infrastruktur runt verksamheten gett oss ett fullvärdigt sjukhus.