Hunden är människans bäste vän heter det. Nu vet jag att det stämmer. I onsdags vid 11 tiden på dagen såg att jag att knipan som har bo mitt på gården var ivrig att få ut ungarna och få dem till älven. Därför gick pojken ut på ängen mot älven för att ta in hans och min hund så att den lilla knipfamiljen tryggt kunde ta sig de två hundra metrarna till Lainioälven. Själv följde jag efter familjen så att de inte skulle bli störda. Däremot fick Peter problem. Vovvarna var borta. Ibland har det hänt som jag tidigare skrivit i veckobrevet att när de är ihop helt plötsligt får impulser att söka sig lite längre bort från gården. Men de har alltid kommit tillbaka efter en tid. Nu gick tiden men inga hundar syntes till. Intensivt letande påbörjades. Inga ljud eller någon som sett dessa syntes. På kvällen vid niotiden bakom våra snart helt igenvuxna åkrar mot Övre Sopperohållet hittade pojken flickvän Nova vid vägkanten. Lite skamsen och ledsen. Däremot inte ett spår efter Diva. De har alltid tidigare hållit ihop och återvänt tillsammans. Just onsdag kväll var enormt mygganfräten på grund av värmen och fukten i luften. När vi gick på myrarna mot Kuormakka kunde vi knappt andas på grund av alla dessa miljarder mygg. Måste nästan vara rekordår i mängden mygg. Till slut var vi tvungna själva att gå och sova en stund. Redan 5 på morgonen började jag söka och senare anslöt övriga i sökandet. På dagen ringde jag runt till byarna runt Pessinki för att de skulle hålla utkik ifall Diva dök upp. Måste erkänna att jag var mycket ledsen. Nog kom det en och annan tår också. Så vid tre tiden igår på torsdag när jag var på väg upp på Kuormakkatopparna ringer min bror Bertil och säger att diva är på gården. Då blev det dags för glädjetårar.

Nog såg hon sliten ut efter 28 timmar bland mygg och all störtregn på natten. På bilden ser ni hur hon tillbringade sina timmar efter äventyret. Sådan ömhet och så mycket smek hon fick efteråt av så många i familjekretsen var härligt att se. Undrar hur det hade sett ut ifall det hade varit undertecknad som hade hittat hem efter dryga dygnet i vildmarken?

Har hunnit göra min lilla 200 milatur på motorcykel. Trevligaste minnen var nog natten i Ivalo. Eftersom det regnade på kvällen så tog jag in på hotell Ivalo för att vara säker på att ha en plats att sova torrt i. Där pågick samtidigt en stor släktträff för den finska delen av släkten Kyrö. Eftersom jag råkar tillhöra samma släktgren blev jag väl omhändertagen. Intressant hur mycket de hade forskat i släktets ursprung. Tipsade om Curt Persson bok om släktet Hannun Jussa som var barnbarn till förste registrerade bosättaren i Vittangi Henrik Mikelsson Kyrö på 1600-talet.

Nu den 14:e skall vi mötas igen i lilla gruppen och fortsätta förhandlingarna med SAP. Få se hur allt slutar. Någon långbänk blir inte förhandlingarna. Så mycket är vi överens om.