Har nyss kommit från en mindre cykeltur till Torneå. Lämpligt nog pågick under helgen Twincity festivalen. Ett samarrangemang mellan Torneå och Haparanda. Stora dragplåstret var den legendariska soul och rocksångerskan Bonnie Tyler. Född samma år som undertecknad. Att hon fortfarande drar folk syntes tydligt. Hela festivalområdet var packad med folk. Märkligt att hon kan få sången att fungera med den rösten. Hon nästan kraxade fram orden i mellansnacket. Lite tidigare på kvällen tittade jag på finsk wrestling. Och då menar jag verkligen och betonar FINSK WRESTLING. Bland deltagarna fanns en tidigare europamästare och tävlingen hade status av finskt mästerskap. Wrestlig handlingar mycket om show där brottarna genomför vågade nummer med förtecken på råhet. I Nordamerika är wrestling stort. Någon större publiksport lär den inte vara i Finland. I Torneå mitt i festivalområdet var det glest med publik. Det som jag kommer att minnas var den finska varianten. I en av matcherna spårade det ur helt och hållet. Många av det som skall vara fejkade spark och slag träffade rätt av säkerligen misstag eller dålig skicklighet. Vilket innebar när matchen var över så fortsatte brottarna att slåss på riktigt på asfalten utanför mattan. Festivalvakterna fick komma och sära på slagskämparna.

Fortfarande kommer folk ihåg mig vilket framkommer tydligt ju längre kvällarna lider och mängden öl. Intressanta med det i fredags var att flera Haparandabor tog upp samma sak och det att det är som alltid vid samverkan med finnarna. Och med det menas att Sverige och Haparanda satsar pengar men finnarna ror hem vinsterna. Festivalen var ett sådant exempel. Hela Torneå kokade medan det var dödstyst i Haparanda. Ändå var det ett samarrangemang. Folk vallfärdar till IKEA men ser Torneå som staden. Nått större utveckling av Haparanda såg de inte heller framför sig. Tydligen har de skrinlagt redan ett större byggprojekt för villor eftersom upptäckten har blivit IKEA anställdas löneläge som inte direkt passar för köp av ny villa.

Passade på under hemvägen att besöka vänner och bekanta. I Juoksengi hälsade jag på Arne och Gunvor Kaati men också Leo Keisu. Leo var under mycket lång period fackligt aktiv inom främst gruvklubben och blev nästan en form av mentor för mig när jag som ung invaldes i klubben. I Merasjärvi stannade jag till och hade en intressant pratstund med Hans Peter Strand. Speciellt hans historia om hunden blev minnesvärd. Hunden han hade med sig var en indianhund. Den hade han tagit med sig därifrån och enligt honom den bästa hund han någonsin haft. Han hade kommit i kontakt med hunden när han var bjuden på mat hos en urbefolkningfamilj. Då var valpen bara någon vecka gammal och låg i trappfarstun. När han frågade om hunden var familjens fick han som svar att så var inte fallet. Där i byn han var löpte alla hundar fritt och parade sig hur som helst och det blev stora kullar av valpar som sedan under hösten samlades ihop på soptippen och sköts. Den här valpen var en sådan som hade det ödet framför sig. Därför förbarmade sig Strand över den mycket lilla och ömkliga valpen och gav ett litet köttbit åt henne och började vandra till sitt boende nu med den lille valpen springandes efter några decimeter från fötterna. Eftersom han räddade valplivet så hade han fått en vän för livet. Mer trofast hund fanns inte enligt Hans Peter Strand. I Masugnsbyn stannade jag till i gamla bruksgården. Rekommenderar alla resande att besöka stället. Huset är från 1600-talet. Där är säkert ett av få ställen i landet där gammeldags kaffeost ingår till kaffet.

Golvrivandet är inget roligt men måste göras. Skall nu åter ta mig till Soppero och fortsätta rivandet och hoppas slippa sorkfebern. I politiken är det lika dött just nu som i Haparanda i fredags kväll.